2017 var året då jag skulle bli fri. Jag längtade efter min pension. Kampen med min reumatism skulle inte vara över, men kraven som förföljt mig hela livet på grund av min sjukdom tänkte jag släppa. Fick diagnosen barnreumatism efter påssjuka vid 13 års ålder. Jag ville inte och behövde inte bevisa något längre, att fylla 65 år gav mig äntligen frihet att göra saker som stått på min önskelista väldigt länge.
Jag hade under livets gång krigat på och genomfört det många inte trodde var möjligt. Utbildning, arbete, föda och ta hand om två barn.
Äntligen pension och möjlighet att få mer tid att njuta av tillvaron. Ingen väckarklocka, äta en lång frukost, inte stressa. Då hände det ofattbara, jag upptäckte en knöl i underlivet. Eftersom vi var på resande fot nio tidzoner bort ringde jag kvinnokliniken först vid hemkomsten. Fick en läkartid obehagligt snabbt och skickades vidare till Karolinska för biopsi.
Mardrömmen när läkaren säger ”Du har fått Cancer”, är som en hästspark i magen. Minnet hur kroppen svarade med att dra ihop sig som om den blivit attackerad, överkörd. Huvudet som vägrade tro på det läkarens sagt.
Läkaren sa att jag fått vulvacancer, en ovanlig cancer som drabbade cirka 100 kvinnor om året. Tumören satt i bardolinokörteln och hade troligen suttit där ett år. Jag kunde välja en mindre operation och strålbehandling eller en stor operation som med all säkerhet skulle göra mig cancerfri.
Tanken svindlar fortfarande när jag tänker på vad operationen skulle innebära. Mina kvinnliga organ, äggstockar och livmoder skulle bort. Permanent stomi och rumpan ihopsydd. Båda lymfkörtlarna i ljumskarna, ena blygdläppen och vaginan skulle också opereras bort. Jag bröt ihop när läkaren sa att hon kanske var tvungen att ta klitoris också.
Min operation planerades ske inom fyra veckor. Läkarteamet hade speciell kompetens och kom från Karolinska och Sahlgrenska i Göteborg. På plats fanns också en plastikkirurg som skulle göra en rekonstruktion av min vagina med bindväv från insidan på låret.
Väntan från besked till operation var obeskrivligt svår. samtalet med läkaren processades många gånger i mitt huvud under de följande veckorna under september.
I början av oktober gick jag igenom operationen som förändrade mitt liv totalt. Under åtta timmar var jag nersövd och lyckligt ovetande om alla konsekvenser som följde med möjligheten att slippa cancern.
Under fem år har jag åkt bergochdalbana både fysiskt och psykiskt, mycket på grund av urinläckaget som slutade med operation och ytterligare en påse på magen.
Tiden läker nästan alla sår, det är titeln på sista kapitlet i min bok som jag arbetat med under snart fem år. Har haft en dröm hela livet att skriva en bok. Till en början skrev jag för att läka och förstå mina tankar, men kände ganska snart att jag ville dela min upplevelse. Kanske kunde min bok hjälpa andra. Åkte till Italien på skrivkurs med min sambo, Jag skrev och han läste, där i södra Italien bland olivträd och skrivövningar började jag tro att drömmen kunde bli sann. Boken har arbetstiteln Lev det liv du fått och min förhoppning är att något förlag tycker att den är viktig att ge ut.
Sommaren 2022 träffade jag Petra Dahlberg och blev medlem i Gyncancerförbundet. Jag hade hittat acceptans och glädje i mitt liv trots svårigheter, men att hitta ett sammanhang med andra kvinnor som gått igenom likande upplevelser var fantastiskt.
Tack för att du läst min berättelse. Kram till mina medsystrar och några ord på vägen. En sjöman ber inte om medvind hon/han lär sig segla.
/Elisabeth Eckert
