Pernilla Dahm-Kähler är forskare och kirurg som opererar med robotassistans. Med robotens hjälp blir det som om hon har huvudet inne i buken på patienten och med perfekt belysning, beskriver hon.
Kvinna klädd i kirurgklädsel i en operationssal.
Äggstockarna är så speciella, konstaterar Pernilla Dahm-Kähler. ”De kan skapa liv och ge upphov till alla sorters celler i kroppen.” Foto: Magnus Gotander
Pernilla Dahm-Kähler forskar om gynekologisk cancer, närmare bestämt äggstocks-, livmoder- och livmoderhalscancer. Hon är också kirurg, överläkare och sektionschef vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
I operationssalen arbetar hon både manuellt och med robotassistans. Som om detta inte vore nog har hon dessutom blivit en pionjär inom livmodertransplantationer.
– Jo, det blir mycket ibland, säger hon. Men jag tycker att allt är så viktigt och vi ser att de ansträngningar vi gör ger resultat. Och delarna hör ihop – jag tror inte att jag enbart skulle kunna vara forskare. Det är när jag sitter och talar med patienter som jag får energi tillbaka. Och när jag opererar. Jag gillar hantverket. Den där energin behövs för att orka med andra, mindre tacksamma uppgifter – som att driva igenom organisatoriska förändringar.
Ville centralisera kirurgi
För ett decennium sedan stod Pernilla Dahm-Kähler inför vårdpolitikerna i Västra Götaland och förklarade att regionen borde centralisera sin kirurgi för äggstockscancer.
– Så svår kirurgi ska inte vara fördelad på så många händer. Jag var inte först med att påpeka det, men det var första gången vi hade statistik att peka på. Två år tidigare hade vi startat ett nationellt kvalitetsregister för gynekologisk cancer och nu fanns det svart på vitt att resultaten skilde mellan våra kliniker.
Det är en viktig förändring, framför allt för kvinnor på mindre orter
Politikerna lyssnade och trots att det innebar en kostnad på flera miljoner fick Pernilla Dahm-Kähler igenom läkarkollegiets krav. Sedan 2011 är all kirurgi för avancerad äggstockscancer i Västra Götaland koncentrerad till Sahlgrenska. Det har resulterat i högre överlevnad och att fler patienter räknas som tumörfria efter operation. Motsvarande centralisering är numera genomförd i de flesta regioner i Sverige.
– Det är en viktig förändring, framför allt för kvinnor på mindre orter, säger Pernilla Dahm-Kähler. Var du bor ska inte avgöra dina chanser att överleva.
Har förbättrat överlevnad
Men sjukdomen fortsätter att vara den farligaste gynekologiska cancern. Enligt en uppföljning nyligen ledde Västra Götalands centralisering till att medianöverlevnaden för de som anses tumörfria efter operation ökade från knappt fem till drygt sex år. För kvinnor som har kvar tumörer efter operation har medianöverlevnaden ökat från drygt två till drygt tre år.
– Vi har verkligen mycket kvar att göra, och det pågår många olika typer av forskning. Min forskning handlar om att analysera det vi gör kliniskt och se vad vi kan göra bättre och om vi kan identifiera grupper som behöver lite olika behandling.
Det är inte helt sant att den inte ger symtom, men symtomen är vaga och inte specifika för cancer.
Ett stort problem är att sjukdomen ofta upptäcks i ett sent skede, när den spridit sig i kroppen.
– Det är inte helt sant att den inte ger symtom, men symtomen är vaga och inte specifika för cancer. Det gör både att många väntar med att söka vård, och att det dröjer innan de får rätt diagnos.
Forskning om fler gynekologiska cancerformer
Pernilla Dahm-Kähler forskar även om cancer i livmodern och livmoderhalsen.
– Där är prognosen mycket bättre, många patienter överlever sjukdomen. Vi forskar om sådant som hur de kirurgiska ingreppen kan bli mer skonsamma, om det finns några faktorer som ökar risken för återfall, och hur prognosen ser ut för vissa riskgrupper. Äldre och kvinnor med högt BMI har förhöjd risk för livmodercancer (livmoderkroppscancer) och glädjande nog ser vi att båda grupperna klarar kirurgin utmärkt.
kvinna i en trapp framför en tavla
”Nu delar jag min tid mellan klinik och forskning. Förr var forskningen något som vi fick sköta på kvällar och helger. Det är en stor lättnad att inte ha det så längre,” säger Pernilla Dahm-Kähler. Foto Magnus Gotander.
Kirurgi med robot som hjälp
I hennes forskning ingår också att utvärdera robotkirurgi. Pernilla Dahm-Kähler hör till de kirurger som numera växlar mellan att operera manuellt och med robotassistans.
– Robotarna har funnits i ett drygt decennium, de är inte något nytt längre utan en del av vår kliniska rutin. Men för patienterna kan det låta som skrämmande science fiction så jag är alltid noga med att förklara vad det innebär.
Lugnt och stadigt glider jag förbi alldeles intill en ven och plockar lymfkörtlar på ett säkert sätt.
Robotkirurgi är en utveckling av titthålskirurgi, betonar hon. Inte någon skalpellförsedd maskin som opererar lite på egen hand, bara en utökad verktygslåda i spetsen på de tunna titthålsinstrumenten.
– När jag använder roboten är det som om jag har huvudet inne i buken på patienten. Jag kan vrida huvudet hur jag vill och har perfekt belysning. Lugnt och stadigt glider jag förbi alldeles intill en ven och plockar lymfkörtlar på ett säkert sätt.
Kirurgiska tekniker kompletterar varandra
I dag används roboten rutinmässigt vid livmodercancer och håller på att utvärderas inom livmoderhalscancer. Den används förstås även vid annan kirurgi, bland annat för prostatacancer. Men robotarna kommer knappast att ta över operationssalarna.
Var med och stötta cancerforskningen.
– Öppen kirurgi, titthålskirurgi och robotkirurgi kompletterar varandra, säger hon. Roboten är bra för finlir i trånga utrymmen men har svårare att ge dig en god överblick när det är mycket tumör. För att orientera mig i en spridd cancer i buken behöver jag öppna patienten och se och känna.
Kan fokusera på forskning
Även om Pernilla Dahm-Kähler uppskattar arbetet med patienterna är hon tacksam för att hon inte längre behövs på kliniken varje dag.
– Nu delar jag min tid mellan klinik och forskning. Förr var forskningen något som vi fick sköta på kvällar och helger. Det är en stor lättnad att inte ha det så längre, att vi kan avsätta tid för att jobba koncentrerat med ett forskningsmaterial och att vi har råd att till exempel ta hjälp av en statistiker.
– Det var Cancerfondens första forskningsanslag som gjorde det möjligt för mig och mina doktorander. Det ledde också till att jag så småningom fick finansiering från universitetet.
