Nora minns hemkomsten från skolan väl. Hon var elva år och möttes av mamma Anna redan i hallen. ”Vi behöver prata om något allvarligt”, sa mamma.

– Jag kommer ihåg att jag försökte skoja bort det. ”Prata om något allvarligt, haha …”, berättar Nora.

Men mammans reaktion visade att det inte var läge för skämt. På plats i soffan berättade Anna Wanselius för sina två döttrar att hon hade varit hos läkaren och fått besked om att hon hade livmoderhalscancer.

Tvekade inte att ta HPV-vaccinet

– Jag var liten och förstod inte riktigt vad det innebar. Fast ordet ”cancer” var läskigt så jag blev förstås rädd. Men mamma sa också: ”Vi har hittat det tidigt så jag kommer inte att dö.” Då tänkte jag: ”Vad skönt, då är det nog inte så farligt.”

Detta var 2014 och Nora gick i femte klass. Samma årskurs som eleverna erbjöds gratis vaccinering mot HPV (humant papillonvirus), det virus som orsakar nästan all livmoderhalscancer.

För mig var det ingen tvekan om att jag skulle vaccinera mig.

– För mig var det ingen tvekan om att jag skulle vaccinera mig. Det blev det nog inte för mina kompisar heller som jag minns det. Och genom åren har jag sedan varit väldigt mån om att påtala för alla att det är viktigt att vaccinera sig. Har man sett hur livmoderhalscancer fungerar blir det allvarligt på ett helt annat sätt.

Strålbehandlingen tärde

Och Nora fick verkligen uppleva sjukdomen på nära håll. Hon berättar att livet till en början inte blev så annorlunda, mer än att mamma var hemma allt oftare. Efter ett tag märktes det att strålbehandlingen tärde, och det var då mamma Anna bestämde sig för att låta Nora åka med till Lund för att se vad det faktiskt innebar.

– Det var nog viktigt för att jag skulle förstå, säger Nora. Och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var jätteläskigt men också väldigt tryggt, för läkarna där var helt fantastiska. De förklarade allt de gjorde för att jag skulle känna mig bekväm. Det är ett fint minne.

Men också ett jobbigt sådant. Nora tror att upplevelsen av mammas sjukdom har påverkat hennes förhållningssätt till sjukhus, sjukdomar och vård generellt.
– Jag tycker allt sådant är läskigt i dag, oavsett om det handlar om blod eller sprutor, just för att det är förknippat med mammas sjukdom.

”Förstod vad som skulle hända”

Behandlingen gick bra. Anna fick efter ett par år positiva besked om att cancern i hennes kropp var under kontroll. Det gav tillfälle att fira med döttrarna.

– Jag minns att vi stod ute på vår balkong, mamma drack ett glas champagne och jag fick alkoholfri cider. Och så åt vi jordgubbar. Men det dröjde bara en månad innan mamma fick nytt besked om att cancern hade spridit sig till lymfsystemet, säger Nora.

I efterhand har jag insett att mamma förstod vad som skulle hända.

Döttrarna trodde bara att det var ett tillfälligt farthinder, mamma hade ju blivit frisk en gång så varför skulle det inte ske igen?

– I efterhand har jag insett att mamma förstod vad som skulle hända. För jag vet att hon frågade läkaren om hon i varje fall hade fem år kvar att leva, eftersom jag då var 13 och hon hoppades att jag skulle hinna fylla 18 innan hon dog. Men svaret blev: ”Nej, vi tror inte att det blir fem år.”.

Allt var inte nattsvart

Anna Wanselius gick bort strax före jul 2019. Nora var då 16 år medan hennes syster Sarah precis hade fyllt 18.

– Mammas sjukdom påverkade egentligen allting under mina ungdomsår, konstaterar Nora. Jag saknar henne jättemycket, varje dag. Och jag har också lärt mig jättemycket av att hon var sjuk. Under en tid hade vi ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) och då fick jag ju på nära håll se hur hon behandlades och mådde.

Allt var inte heller nattsvart under de där åren. Att ha en mamma som var hemma varje dag döttrarna kom från skolan kändes ”lyxigt”.

– Mina bästa minnen är när mamma varje dag dukade upp fika på eftermiddagen. Jag är väldigt glad över att jag fick jag spendera mycket mer tid med min mamma än vad många andra gjorde med sina föräldrar under de där åren.

Går i mammas fotspår

Nu har det gått fem år sedan Noras mamma gick bort. Men hon sätter fortfarande sin prägel på dotterns liv. Som ung studerade Anna Wanselius på Musikhögskolan i Malmö och lämnade därefter Sverige för att testa lyckan i USA – med resultatet att hon stannade i tio år och spelade med en rad olika band på mängder av klubbar i Los Angeles.

Varje gång jag spelar känner jag faktiskt att hon är med mig.

Hon undervisade också i musik – i Los Angeles och men även efter hemflytten till Sverige. De sista åren undervisade hon på Kulturskolan i Hässleholm.

– Mamma levde verkligen för musik ända in i det sista, och hon pushade alltid mig när det gällde mitt musikintresse, berättar Nora.

I sommar planerar hon att gå i mammas fotspår. Bokstavligt talat.

– Jag ska göra samma resa som mamma, till USA. Jag ska bo på de ställena hon bodde, besöka de ställen hon besökte och jag ska givetvis ha med mig mina instrument. Främst spelar jag trombon men också flöjt – precis som mamma. Och varje gång jag spelar känner jag faktiskt att hon är med mig.