– Idag mår jag jättebra! Jag var livrädd för den så kallade “cancerbaksmällan” och väntade länge på att den skulle slå till, då många varnade mig för den. Men den kom faktiskt aldrig för mig, vilket jag är tacksam för.

– Hur känns det att ha inspirerat till en tv-serie?

– Nej men jätteroligt, och absurt. Det var ju inte direkt det man misstänkte skulle hända när man låg och fick cellgifter på Karolinska. Men det känns också viktigt ur den aspekten att jag själv saknade något att relatera till när jag var sjuk.

– Jag upplevde att man pratade mycket om barn eller äldre personer som fick cancer, men att det fanns ett glapp bland unga vuxna. Så när regissören och skådespelaren Susanne Thorson hörde av sig och sa att hon ville göra något av det här på Viaplay kändes det klockrent. Jag gillade också att hon ville trycka på det ljusa i det mörka.

Hur mycket av Lovisa tycker du att serien speglar?

– Jag kan verkligen relatera till det här med att gå från att känna att man är odödlig och har hela livet framför sig till att det helt plötsligt tas ifrån en. Och känslan av att vägra acceptera att livet sätts på paus, att man liksom stretar emot in i det sista.

Jag älskar att klaga på småsaker och jag hatar när folk ska ställa mina nuvarande problem mot min cancerresa.

– Vännerna, min familj och min dåvarande pojkvän var ju också allt under den här perioden, och jag tycker serien speglar kontrasterna av det mörka och ljusa väldigt fint. Men sen är jag och Nora (huvudkaraktären som i serien spelas av Hanna Andéhn) väldigt olika på många sätt.

– Jag var ju inte lika hemlig med min cancer om man säger så, jag gick ju liksom ut med att jag hade cancer på Instagram samma dag som jag fick beskedet. Nora har också mycket ”jag klarar mig själv”-mentalitet, vilket inte riktigt jag hade. Jag lutade mig mot alla i min närhet ganska direkt.

Vad gör du nu, hur ser din vardag ut?

– Idag jobbar jag som pr-konsult på en byrå som heter Obeya. Utöver det bor jag i min lägenhet på Söder och försöker leva mitt bästa liv tillsammans med mina vänner.

Har din sjukdom förändrat dig som person?

– Hmm den frågan är svår, för det känns som att folk förväntar sig ett dramatiskt svar. Såklart att en sån upplevelse gör något med en som person, och den har nog grundat mig väldigt mycket, men det är också fascinerande hur snabbt man går tillbaka till sitt gamla liv igen.

Det är fascinerande hur snabbt man går tillbaka till sitt gamla liv igen.

– Och det är så skönt! Jag älskar tex att klaga på småsaker och jag hatar när folk ska ställa mina nuvarande problem mot min cancerresa.

Däremot har min sjukdomshistoria lärt mig väldigt mycket om mig själv och mina relationer, och jag känner mig otroligt trygg i att veta att vi kommer fånga varandra när livsomvälvande saker händer.

Går du fortfarande på kontroller?

– Det tar fem år att bli helt friskförklarad, så det är två år kvar tills dess. Men jag är cancerfri och går på kontroller en gång i halvåret för att se att allt fortsätter se bra ut.

Hur var sociala medier för dig när du blev sjuk?

– För min del var nog faktiskt sociala medier min räddning när jag blev sjuk. Att kommunicera där blev mitt sätt att ta kontroll över situationen och äga den. Det var också fint att komma i kontakt med andra personer i liknande situationer.

– Sen är sociala medier väldigt komplext såklart och det finns många baksidor med det, där unga tjejer nog blir extra påverkade. Men jag hade nog känt mig väldigt ensam i min sjukdom utan sociala medier.

Varför ska fler unga tjejer vaccinera sig mot HPV?

Vaccin som skyddar mot äggstockscancer, som Lovisa fick, finns tyvärr inte ännu men det finns vaccin som skyddar mot andra cancersjukdomar. Just nu erbjuds unga kvinnor i Sverige en påfyllnadsdos av HPV-vaccin, ett vaccin som skyddar mot humant pappilomvirus, som är ett virus som kan leda till cancer hos både kvinnor och män.

Vaccinet erbjuds också till både pojkar och flickor i årskurs 5.

Varför vill Lovisa uppmana fler att vaccinera sig?

– Jag vet att det är lätt att tänka att cancer inte kommer drabba en själv och därmed vara ganska slapp och nonchalant inför det, men jag om någon kan säga att det visst kan hända en.

När det kommer till cancer är det kanske inte så mycket man själv kan kontrollera, men om det finns det minsta lilla man kan göra för att åtminstone förebygga, så gör det.

– När det kommer till cancer är det kanske inte mycket man själv kan kontrollera, men om det finns det minsta lilla man kan göra för att åtminstone förebygga, så gör det. Gå på kontroller som du blir kallad på och ta vaccin om det finns.

– Det är inte värt att strunta i det.

https://youtu.be/G_cKMsXalAg