Det är en influensasjuk professor som nyss fått beskedet – Årets cancerforskare 2024. Krasslig men lycklig.

– Jag har varit rejält förkyld ett tag, men den här utmärkelsen är en så glädjande nyhet. Man blir en symbol för yngre cancerforskare och jag minns själv hur glad jag blev när en kvinnlig kollega i Uppsala fick priset för några år sedan. Jag ser det som en utnämning till alla oss som forskar – för vårt tålamod och vår envishet.

Hur ska då Maréne Landströms tålamod beskrivas?

Kanske så här: i vårt väldiga universum kan man intressera sig för solsystemen eller planeterna, eller bara mineralerna i vår egen jords skorpa. Eller så kan man inskränka intresset till en art som vandrar över jordskorpan eller ett specifikt organsystem eller kanske dess minsta byggsten – cellen.

Bättre behandling

Eller så – och nu talar vi specifikt om Umeåforskaren Maréne Landström – väcks intresset för att förstå en specifik cancersjukdom och några små proteiner i cellen som tycks utgöra en signalväg*… och så börjar man följa den vägen, dag efter dag, år efter år.

Tills drygt 30 år gått.

Det enträgna arbetet kan nu leda till bättre behandling och effektivare läkemedel mot prostatacancer.

– Enkelt kan man beskriva det som att vi på ytan av tumörceller funnit en receptor, ett slags mottagare, för olika tillväxtfaktorer. I tumörceller kidnappas denna mottagare och flyttar sig då in i cellkärnan där den kan slå på de gener som gör att tumören sprider sig, alltså som gör den aggressiv och metastaserande.

– Det skapas ett slags motorväg in i cellkärnan och detta sker specifikt i tumörceller, säger Maréne Landström.

Speciell sorts antikropp

Hennes forskarlag har nu utvecklat en speciell sorts antikropp som i djurförsök kunnat stänga av denna destruktiva signalväg och därmed alltså tumörens möjlighet att sprida sig. Detta fungerar genom att antikroppar har förmågan att binda till receptorerna och därmed påverka signaleringen.

Jag ser det som en utnämning till alla oss som forskar – för vårt tålamod och vår envishet.

Det behövs ytterligare forskning innan läkemedlet kan testas på människa, men Maréne Landström räknar med att det kan ske inom några år.

– Min vision är att vi snart kan ha utvecklat ett fungerande läkemedel vid metastaserande prostatacancer som kan förebygga skelettmetastasering, eller åtminstone lindra symtom och ge färre biverkningar än dagens läkemedel.

Dessutom finns gott hopp om att andra cancerpatienter kan dra nytta av Maréne Landströms arbete.

– Vi tror att en hel grupp av solida tumörer använder samma signalväg och då kan vi förhoppningsvis behandla också vissa patienter med tarmcancer och vissa former av bröstcancer.

Vanligaste cancerformen

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform och utgör drygt 30 procent av cancerfallen hos män. Omkring fem procent av svenska män avlider i sjukdomen. Maréne Landström, som var sjuksköterska innan hon blev läkare, träffade många av dem i sitt arbete på urologavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå.

– Jag såg hur svårt det var för dem, hur ont de hade. När prostatacancer sprider sig till skelettet kan det orsaka en svår smärta som är svår att behandla och patienterna lider av den. Men jag har också sett nära släktingar och vänner gå under i andra former av cancer. Dessa erfarenheter har förstås varit en stark drivkraft för mig genom alla år som forskare, säger hon.

Internationell forskningsmiljö

En lika stark drivkraft har varit nyfikenhet och det stimulerande i att befinna sig i en internationell forskningsmiljö. När Maréne Landström rör sig i forskningshuset i Umeå, ut och in bland labbets olika mikroskop och rum där hon odlar cancerceller, rör hon sig samtidigt i en sant multikulturell miljö.

Vi skapar något tillsammans som kan komma till nytta över hela världen.

I hennes forskningsgrupp finns två svenskar, i övrigt kommer tre forskare från Indien, två från Spanien, två från Kina och en från Tyskland.

– Den stora fördelen är känslan av att vi skapar något tillsammans som kan komma till nytta över hela världen. Oavsett om man har tyskt, indiskt eller svenskt ursprung har vi ett gemensamt mål och ett gemensamt språk som handlar om att förbättra cancerdiagnostik och cancervård – alla kan relatera till det!

Lyckligt lottad

Men det finns förstås utmaningar också med så hög andel utländska forskare i Västerbotten.

– Det här är människor med familj, släkt och vänner i andra delar av världen. Särskilt under covidpandemin var det svårt för dem att resa hem och det är lätt att förstå hur påfrestande det kan vara att befinna sig långt ifrån sitt hemland och sina kära, säger Maréne Landström.

Det tar lång tid att bygga upp kompetens i en forskargrupp.

– Därför är jag tacksam att de tycker att arbetet är så spännande att de velat stanna kvar.

Även om Maréne Landström är uppvuxen i Västerbotten bodde och forskade hon under flera år i Uppsala där hon också var gruppledare vid Ludwiginstitutet för cancerforskning. Hon har varit lyckligt lottad, säger hon, som fått befinna sig i en miljö där hon blivit sedd och uppmuntrad.

När hon 2010 blev rekryterad till Umeå universitet, där hon erbjöds en professur, fick hon bland annat värdefulla konkreta råd från en chef på Uppsala universitet kring vad man ska tänka på när man etablerar en forskargrupp.

Stor skillnad

– Det gjorde bland annat att jag bad en tekniker från Uppsala, som kände till mitt arbete, initialt följa med till Umeå för att praktiskt starta upp och organisera arbetet i labbet. Det gjorde stor skillnad för då fick jag tid att ta hand om mina nya medarbetare och börja etablera mig som forskare. Jag hade dessutom tur eftersom fyra av mina medarbetare från Uppsala valde att följa med mig till Umeå, vilket blev stommen i min forskargrupp.

Vi arbetade intensivt med att kartlägga signalvägen, det var som att lägga ett pussel.

Flytten från Uppsala tillbaka till Umeå kom samtidigt som Maréne Landström fick det stora genombrottet i sin forskning. Hon hade läst en översiktsartikel skriven av en amerikansk forskare som studerade en annan cellreceptor (mottagare på utsidan av cellen) och en annan signalväg inuti cellen. Han beskrev hur delar av cellreceptorn klövs av och ”kidnappades” in i cellkärnan där den orsakade nya signaler.

Aha-upplevelse

– Jag fick en aha-upplevelse för när jag studerade min receptor hade jag upptäckt att den ibland var mindre än väntat, det vill säga signalen från den antikropp vi lät binda in till receptorn var mindre än väntat.

– Vi hade 6-7 personer i forskargruppen som arbetade intensivt med att kartlägga signalvägen, det var som att lägga ett pussel och till slut insåg vi att också vår receptor hade klyvts av – därför var den mindre!

Maréne Landströms forskarlag har bland annat publicerat artiklar om hur receptorn transporteras till cellkärnan och vilka gener den då aktiverar. Idag är denna signalväg i cellen väl accepterad, bland cancerforskare över hela världen, som en måltavla för läkemedel och många stora läkemedelsbolag försöker ta fram stoppklossar (inhibitorer) för denna signalväg i cellen som alltså gör tumörerna mer aggressiva.

Snabb utveckling

Under 1940-talet behandlades prostatacancer med kirurgisk kastration och det kvinnliga könshormonet östrogen. Det fanns inte tillräckligt effektiva sätt att tidigt upptäcka sjukdomen och den hade ofta spridit sig vid upptäckt. Under 1980-talet utvecklades en modernare kirurgi som i högre utsträckning sparade nerver och på så sätt kunde fler patienter undvika följder som erektionsproblem och urinläckage.

1986 visade forskarna att ett protein – prostataspecifikt antigen, PSA – är en markör för prostatacancer som går att mäta i blodprov. Under senare år har utvecklingen gått snabbt när det gäller mer målriktad behandling, som de läkemedel Maréne Landström nu hoppas ska bli effekten av hennes arbete.

Hon fyller snart 65 år men siktar på att arbeta ytterligare flera år. Samtidigt har hon insett behovet av återhämtning och variation.

Social förankring

– Jag har blivit så klok att jag inte satsar allt i mitt liv på forskningen. Även om det är vansinnigt roligt tror jag inte man orkar om man inte har en social förankring.

Maréne Landström har två vuxna barn och flera nära vänner som hon tillbringar tid med. Hon läser deckare och tittar gärna på brittiska kriminaldraman när hon vill koppla av och dessutom har hon numera tre sällskapliga skogskatter som ska pysslas om i hemmet i Hörnefors utanför Umeå.

– När jag arbetade som mest efter min disputation var det för att etablera mig som forskare och för att jag lät mig uppslukas. Nu brukar jag aktivt säga till mig själv: nu har jag gjort så mycket arbete jag orkar idag.

Även om det är vansinnigt roligt tror jag inte man orkar om man inte har en social förankring.