NÄRSTÅENDESTÖD
Jag blev inbjuden av RCC Mellan att berätta om mina erfaren-
heter av vilket närståendestöd som finns samt vilket stöd som jag
anser behövs.
Närvarande var kontaktsjuksköterskor från Region Mellan.
De informerade om hur de idag arbetar med stöd till närstående.
Jag upplevde att det var stor skillnad mellan de olika sjuk-
husen beroende på vilka resurser som fanns.
Flera kontaktsjuksköterskor arbetade exemplariskt enligt min
bedömning.
Jag berättade att under min tid som anhörig har jag fått insik-
ter om sjukvårdssystemet och dess styrkor och utmaningar men
även svagheter. Det är uppenbart att man lägger ned en otrolig
ansträngning för att ge bästa möjliga vård till patienter och deras
familjer. Men samtidigt finns det områden som kan förbättra
stödet för närstående.
Jag anser att vi behöver ett system som också tar hänsyn till
den mentala och emotionella belastning som närstående upp-
lever. Genom att erbjuda mer omfattande stöd och resurser för
närstående kan vi skapa en mer helhetsorienterad vårdmiljö som
gynnar både patienter och deras familjer. Detta kommer också
att avlasta vården mycket.
Tyvärr har ingen, varken läkare eller kontaktsjuksköterska,
frågat mig hur jag mår och vilket stöd jag behöver för att orka.
Är det så fler närstående har upplevt finns det stor anledning att
genomföra förbättringar där det finns behov.
Jag avslutade med att läsa vad jag har skrivit om min känslo-
mässiga resa att vara mamma till min cancerdrabbade dotter
Petra.
”När min dotter fick sitt cancerbesked, äggstockscancer,
förändrades livet från den ena sekunden till den andra.
Plötsligt var inget självklart längre. Livet blev kaotiskt
med många tankar och frågor.
Jag läste allt som fanns om äggstockscancer men
upptäckte att mycket information hade tveksam kvalitet.
Idag är jag mycket kritiskt och noga med att ta reda på
källan till informationen.
Jag har åkt med på nästan samma känslomässiga berg-
och dalbana som min dotter, men ändå hela tiden stått
vid sidan av, i skuggan.
Som anhörig påverkas man på många olika sätt. Både
fysiskt och psykiskt.
Att kämpa är en vardag för mig. Det ger känsla av när-
het och meningsfullhet, även om priset ibland är högt.
Det är svårt att stå vid sidan, men det är också själv-
klart att stötta, att klara av allt, att orka, att ställa rätt
frågor till läkaren osv.
Som mamma har jag en stor och viktig roll, men det
är också viktigt att vara lyhörd hur mycket hjälp min
dotter vill ha.
Min dotter är otrolig och trots att
hon idag vet att hennes cancer är
kronisk så försöker hon och vill att
vi runt henne ska leva det vardagliga
”vanliga” livet. Hon är fantastisk och
gör allt för att underlätta för oss.”
Cristina Gunnarsson
